annikatt

 

 

 

Jag är så jävla rädd för att bli sårad igen. Jag är ung, jag kommer bli sårad igen och igen och igen och igen. När det handlar om mina egna känslor blir jag rädd för jag vet hur det känns när man ligger på badrumsgolvet och kippar efter andan. Att slå sina egna knytnävar i väggen bara för kolla om man ens känner något överhuvud taget eller om hjärtat har bedövat hela kroppen. Min medicin har varit att sysselsätta mig med annat hela tiden för att få tiden att gå, kunna trösta mig med att det har gått en tid utan att du föll ihop. De här har varit mina murar, kämpat mot mina egna tankar, lurat mig själv att tänka på annat och trycka allt längre och längre bort. Det har funkat, jag har haft dagar jag har kommit på mig själv att le utan anledning och riktigt känt lycka med att hittat tillbaka till mig själv. Sen kommer stenen, förlorar mig själv igen, blir förvirrad, slutar tro på mig själv, kör fast och blir sittande. Jag önskar jag kan få bli frisk nu så jag kan få åka till gymmet och börja tänka på annat, kunna åka till stallet, enda stället jag känner total sinnesro.

 

Men som jag sagt förut, ny dag imorgon, nya känslor. Jag har förut varit expert på ta beslut allt för snabbt och inte tänkt igenom det ordentligt. Nu är det inte för att jag inte vill vara ensam, nu är det andra saker det handlar om. Jag tror varken jag eller han är redo för de här igen. Egentligen, man måste hitta sig själv innan man kan bli sig själv med någon annan.

 

/And I´m  back in the darkness, thanks...