annikatt

Är ba så jävla arg på mig själv, har så svårt att sluta tänka på han. Jag intalar mig själv hela tiden att det kommer ta tid, bara så jäkla drygt innan de är "borta". Hur glömmer man någon som gav en så otroligt mycket att minnas och den första stora kärleken. Fast de är väl så antar jag för alla, den glömmer man aldrig. Det kommer väl bara bli mindre jobbigt, och man lär sig å leva med det.

 

Efter alla dessa år kan jag fortfarande inte låta bli att tänka om, jag kommer fortfarande ihåg hur han luktar. Jag fick höra att jag tog allt så lätt, men jag tror jag valde att inte tänka på det alls och nu när det hinner ikapp mig så får jag hantera det nu. Nu har jag mer visdom i mig vilket hjälper den delen av mitt hjärta att läka. Jag vet att det kommer ta tid, för jag vill egentligen inte släppa allt och även om ja vill och försöker så blir jag påmind var och varannan dag. Jag har märkt att jag längtar tillbaka till tryggheten när jag bryter ihop vilket var han, då. Precis som om du har fastnat på min näthinna. Du är och var en stor del av mitt liv, många första gånger gjordes ihop med dig.

 

My scars will define me not brake me down.

 

Den tiden efter allt detta har definerat vem jag har blivit idag, så jag vill egentligen bara skicka ut ett stort tack till alla som bidragit till min "uppvakning". Jag är oerhört tacksam för alla mina vänner och min familj. Utan dom vore jag inte mig själv. Speciellt min mor, hon är verkligen min ledstjärna i denna tuffa värld.