annikatt

 

 

Jag har haft en himla vecka alltså, min hjärna kan spela mig ett ordentligt spratt ibland. Mitt recept på att få de här att funka har varit att jag ska sysselsätta mig med annat, lyssna på bra musik som får en att må bra, göra saker för mig själv, umgås med vänner och ha kul! Allt de här gör jag, men en gång nu och då händer de att jag kliver över mina egna murar och allt rasar men sen har jag lyckats bygga upp muren så högt igen så den är obrytbar. Kan de vara en dåligt sätt att hantera det?

 

Jag tror såhär, som med pappa. Tänker jag inte på det är det inte jobbigt, tänker jag på det blir de jobbigt. Sagt och gjort, varje gång jag tänker på min pappa saknar jag honom. Hur många år har det tagit för mig att inte tänka på honom varje dag? Nästan 5 år, ska jag hålla på såhär i 5 år!? Men om man är smartare än sin egna hjärna och sitt egna tankessätt, då kan man själv va finurlig med att tänka om, tänka annorlunda, "lura" dig själv. Men samtidigt kanske inte de är bästa sättet heller? Ska man acceptera och gå vidare? Hantera smärtan varje dag med ett hånflin? Nä, jag har nog mer att fundera på innan jag har kommit på ett bra svar.

 

Rädslan att förlora något kanske hindrar mig, rädslan att när jag är redo igen så finns inte stödet där längre. Att jag tog för lång tid på mig. Att man kanske blir mer sårad på själva resan än vad man trodde. Det känns lite som om jag är och gnager i gamla kugghjul, men varför? Vill jag det? Om jag vill det, varför vill jag det? De är så otroligt många fråge tecken, jag kan inte få fram svaren om jag fortsätter som jag gör. Jag måste ta tag i det, men jag hör mig själv säga inte nu, ta det sen. Det blir för jobbigt att tänka på det nu, senare..

 

Jag kanske är orättvis mot mig själv? Ska jag se sannigen i ögat? Kanske bryta mitt löfte till mig själv?

Men en sak jag har lärt mig, du känner annorlunda imorgon och de kommet jag alltid ha i bakhuvudet. Så om 1 år kommer jag inte känna likadant som jag gör idag. Det vet jag med säkerthet!